Så gjorde vi boken

1. Lena Anderson och Christina Björk blev vänner 1958 när de arbetade på samma tidning. En del år senare började de göra böcker och annat i egen ateljé, en gammal före detta tobaksaffär.

3. Lenas dotter Nicolina var deras förebild. Hon älskade att så frön och kärnor i krukor.

5. Ett bokförlag frågade om vi inte kunde göra en hel bok om Linnea. Det blev Linnea planterar, som kom ut 1978.
Där lät vi Linneas granne Blomkvist hjälpa henne att plantera.

7. Boken handlar om Claude Monets tavlor, hans familj och hans trädgård. Där stod det att trädgården i Giverny fanns kvar och var ett museum.

9. Men tänk att få hålla på med Monet på arbetstid… ”Skulle inte Linnea vilja åka till Monets trädgård?” sa Lena. ”Absolut, men hur?” sa Christina ”Kan hon inte åka med Blomkvist?” sa Lena.

11. I Paris gick vi först på museerna där Claude Monets tavlor hängde. Sedan tog vi tåget till staden Vernon. Där hyrde vi cyklar och cyklade till Giverny.

13. I trädgården hälsade en vänlig man på oss. Han hette Jean-Marie Toulgouat, och var barnbarnsbarn till Monets fru Alice. Vi sa att vi tänkte göra en barnbok om Monets trädgård. ”Så bra, det finns inget sådant för barn.” sa han.

15. Här ser vi så glada ut, för vi har kommit på att vi måste åka tillbaka till Paris och bo på rätt hotell.

17. Det tog flera år innan boken blev klar för Christina måste plugga franska för att kunna läsa alla böcker om Monet.

19. Så här såg Lenas papperskorg ut. Vi vågade inte berätta för vår förläggare vad vi höll på med, för på den tiden fanns det inga barnböcker om konst.

21. Vi hade fotograferat mycket. Här är vår picknick, Lena fick föreställa Linnea och Christina fick föreställa bokens Blomkvist.

23. Bilder kan se ut på många sätt. Ska sidan 10 se ut så här…

25. Eller kanske en bild inifrån hotellet med Linnea i dörren i stället?
Det är inte lätt att välja.

27. Vi gjorde en låtsasbok i samma storlek som den riktiga skulle ha med inklistrade foton och färglagda teckningar.
Det kallas en dummy, så här ville vi ha sidan 32 och 33.

29. 1985 kom boken ut, med ett stort Monetfoto utanpå, Linnea fick vara liten. ”Det går inte att sälja en så brun barnbok”, sa de utländska förlagen. Så därför fick boken snart ett nytt omslag.

31. Och vi får brev från barn i hela världen som har läst boken.
Ibland med fina teckningar eller bokstäver som vi inte kan läsa.
Hoppas de skriver att de tycker om boken.

2. 1976 när Christina var redaktör för Barnens Nyheter i Dagens Nyheter uppfann hon och Lena flickan Linnea som planterade olika saker varje söndag.

4. Christina gjorde också TV-program om Nicolinas planteringar. Då var Nicolina sju år.

6. 1980 såg Christina en stor fantastisk utställning i Paris med Claude Monets tavlor, t.ex. den japanska bron på bilden ovan. Hon köpte med sig en fin Monetbok hem och visade för Lena.

8. Claude Monet var även Lenas älsklingskonstnär. Vi fick bara titta i Monetboken på lunchrasterna, för vi var tvungna att göra klart Linneas årsbok.

10. Jo, så blev det. Men vi själva måste ju också åka dit. Vi ansökte om resestipendium i Författarfonden. Hurra, vi fick det! Så 1982 åkte vi till Paris. Nicolina följde förstås med.

12. Titta, vi står på japanska bron! Nicolina fotograferade. Vi fick tillstånd att komma in även när trädgården var stängd. (Därför syns inga andra besökare än Linnea och Blomkvist.)

14. Vi sa också att vi hade läst en vansinnigt bra bok om Monet. Tänk, det var hans fru som hade skrivit den. Kanske var det därför vi blev hembjudna till honom. Han visade kartonger med släktfoton han hade under soffan. Vi fick låna några bilder till vår bok.

16. Esmeralda heter det hotellet. Vi for ner igen och bodde där. Många gånger for vi dit och till trädgården.

18. Och Lena måste rita och rita om, och måla och måla om. Det blev en väldig massa skisser innan hon var nöjd

20. Vi gjorde en plan över hur vi ville göra boken med alla sidor som små rutor. Lena har ritat in bilderna och texterna med små streck.
Det hade vi lärt oss när vi arbetade på tidningen.

22. Så här blev det sedan i boken på sidan 36 och 37. Då hade Christina skrivit om texten många gånger, så att den blev bra.

24. …eller så här utanför hotellets fönster med katterna?

26. Så här blev det sedan i boken. (Ingen kan ana hur många texter och bilder vi kastade bort innan vi var nöjda.)

28. När vi bestämt allt gick vi till Marianne Eriksson, vår förläggare. ”Oj”, sa hon. ”En sån ovanlig barnbok!.”
Men sedan sa hon ja. ”Rätt gulligt, faktiskt.”

30. Det konstiga var att den ovanliga boken gick jättelätt att sälja i Sverige och åtskilliga länder. Många barn vill ha den. Den får till och med pris ibland.

32. Många barn har till och med fått resa i Linneas fotspår till Paris och till Giverny. Nu har Nicolina två egna flickor, Elsa och Molly, som förstås också fått åka dit. Här är de vid krassegången.